Kærgaarden skapade förutsättningar för bättre djurvälfärd

En TV-dokumentär om dansk grisuppfödning fick personerna bakom Kærgaarden Agro att rannsaka sin egen produktion och vidta vissa åtgärder. Under Grisekongressen berättade de om processen, som medfört att stoltheten över verksamheten ökat väsentligt.

Dokumentären ”Hvem passer på grisene” sändes på TV2 Danmark i december 2024. Dokumentärens budskap var att djurvälfärden i danska grisstallar många gånger är sämre än den allmänna bilden ger sken av, vilket exemplifierades med bilder på grisar med sår, brutna ben, navelbråck etcetera. Dokumentären kritiserade också myndigheterna för att inte agera tillräckligt kraftfullt mot bristande djurskydd.

Många reaktioner

Från grisbranschen kom varierade reaktioner på dokumentären. Christian Fink Hansen som är direktör för Landbrug & Fødevarer Sektor for Gris, sa i en initial kommentar att förhållandena i dokumentären är oacceptabla och att det gör ont att se. Ordförande för Danske Svineproducenter, Jeppe Bloch Nielsen, kallade dokumentären onyanserad och sensationslysten, men framhöll samtidigt att grisuppfödarna behöver ta ansvar. Han riktade även kritik mot att Landbrug & Fødevarer inte stod upp tillräckligt för lantbrukarna i samband med dokumentären. Samtidigt ledde dokumentären till självrannsakan hos en del lantbrukare.

Dålig magkänsla

En av dem var Kærgaarden Agro. Linda Christophersen, som är ansvarig för suggorna och HR inom företaget hade länge upplevt att folk ställer många kritiska frågor när hon berättar att hon jobbar med grisar, och dokumentären gjorde inte direkt att stoltheten ökade.

Verksamhetens ägare Per Sørensen kände mest irritation, både för att journalisterna verkade vilja visa de värsta exemplen istället för att ge en representativ bild. Men irritationen grundade sig även på att det uppenbart fanns exempel på dålig djurvälfärd i de danska stallarna. Samtidigt gnagde det;

– Journalisterna kanske hade kunnat ta likadana bilder i våra stallar, om de kom vid fel tillfälle.

Många flaskhalsar

Dokumentären gav en dålig magkänsla även hos produktionsansvarige Ralf Bager, som tog fram miniräknaren.

– Jag var inte stolt över branschen när jag såg dokumentären och tänkte att det behöver hända något. Så jag räknade och började fundera över vad kan min produktionsapparat hantera.

Efter att antalet levande födda smågrisar minskat under en period, hade man ökat antalet suggor i syfte att ändå kunna fylla upp tillväxtstallarna och Ralf insåg att produktionen höll på att växa ur stallarna, med allt vad det innebär i djurvälfärdsmässiga och logistiska utmaningar. Upplevelsen var att det inte fanns en flaskhals, utan att mer eller mindre hela verksamheten bestod av flaskhalsar.

Ralf presenterade därför ett förslag där antalet suggor skulle dras ner med cirka tio procent. Samtidigt sattes nya, högre mål för produktionsresultaten, för att säkra tillräckligt många grisar till försäljning, trots färre suggor.

Linda var med på noterna direkt, medan Per konstaterade att det kommer bli dyrt, åtminstone på kort sikt. Samtidigt kände han så pass respekt och förtroende för sina medarbetare och en stark önskan om att förbättra verksamheten, att han gav tummen upp.

Justerade rutiner

Minskningen i suggantal gjordes helt enkelt genom att slakta ut fler suggor vid avvänjning. Samtidigt gick man igenom alla rutiner och justerade där det fanns potential att förbättra. Mer luft i systemet möjliggjorde också att man kunde inreda en befintlig byggnad till en så kallad välfärdsavdelning, där suggor som har en eller annan skavank får extra omvårdnad. Likaså kunde man på ett bättre sätt hålla samman grupperna med gyltor för rekrytering.

Att få hela personalstyrkan på 18 personer med på tåget var inte särskilt svårt, eftersom förändringarna skapade bättre förutsättningar för djurskötarna att göra ett bra arbete.

Besökare är välkomna

På flera punkter har resultaten förbättrats efter förändringarna. Smågrisdödligheten på Borupvej kanske sticker ut mest, men även suggdödligheten är på väg åt rätt håll.

Samtidigt är magkänslan betydligt bättre nu, och stoltheten över det man åstadkommer har ökat. På frågan om hur Per skulle ha svarat på en förfrågan om att ta emot besök i stallarna i dag, svarade han:

– Hjärtligt välkomna!