Miljörörelsen har skapat den protektionism de själva föraktar

Debatt: Europa har reglerat sig bort från konkurrenskraft och kallar det ansvar. Men frihandel utan balans är inte frihet – det är en form av moraliskt självbedrägeri.

Frihandel har blivit vår tids största självmotsägelse. Den predikas som vägen till välstånd – men har i praktiken gjort Europa beroende, sårbart och reglerat till stillastående.

I decennier har västvärlden hyllat idén om öppna marknader. Men när klimatpolitiken blivit totalstyrande är det inte längre marknaden som avgör vem som klarar sig, utan byråkratin. EU reglerar gödsel, energi, transporter och djurhållning med en intensitet som ingen annan del av världen delar – och kräver sedan att vi ska konkurrera på en fri världsmarknad.

Frihandel fungerar bara när båda parter bär samma kostnader och följer samma regler. När bara den ena parten gör det, blir systemet inte längre frihandel – utan en form av moraliskt självbedrägeri.

Det europeiska lantbruket visar vad som händer när ideal krockar med verklighet. Vi köper våra insatsvaror – bränsle, gödsel, maskiner, el – på en reglerad marknad där politiken har drivit upp priserna. Samtidigt förväntas vi sälja våra produkter på en helt fri marknad där världsmarknadspriset bestäms av länder utan samma krav, löner eller miljöstandard.

När insatsvarorna styrs av klimatpolitik och skörden säljs till världsmarknadspris, står lantbrukaren fastkedjad mellan två system som aldrig möts. Det är inte hållbarhet – det är självutplåning.

Gödselindustrin är en varningsklocka. Redan under hösten 2021 började europeiska ammoniakfabriker dra ner produktionen när gaspriserna steg. När kriget i Ukraina bröt ut, gasflödena ströps och importen av gödsel från Ryssland stoppades, saknade EU en plan B.

Resultatet blev skyhöga priser, stängda fabriker och minskad tillgång på mineralgödsel –samtidigt som EU:s politiker talade om robusthet och självförsörjning. Vi gick från att producera gödsel till att importera den – ofta från samma länder som saknar de regler vi själva kallar nödvändiga. Frihandel på papperet, men i praktiken: sårbarhet.

När marknaden inte längre är fri blir den som följer reglerna den svage. Europa har byggt en politik som premierar lydnad framför förmåga. Det är samma mekanism som gör att vi importerar utsläpp, exporterar produktion – och kallar det klimatansvar.

Protektionismen, som liberalismen alltid föraktat, uppstår inte ur nationalism utan som ett svar på systemets obalans. Vi tvingas dit, inte för att vi vill, utan för att vi inte längre har råd med våra egna ideal.

Frihandel var tänkt att förena världen. Men i en värld där bara den ena parten följer reglerna blir frihandel inte längre ett uttryck för frihet – utan för underkastelse.

Om Europa vill behålla sin förmåga att producera mat, energi och välstånd måste vi våga erkänna det uppenbara: Den gröna politiken har gjort oss beroende, inte fria.

Frihandel utan rättvisa är inte fri. Och i en orättvis värld är skydd inte nationalism – det är civilisationens självbevarelse.
 

Erik Sundell