Smittrisker i gränslandet mellan vildsvin och tamgrisar

Har svenska grisgårdar vildsvin inpå knuten och i så fall; utgör det en smittrisk? Det ville Linda Ernholm ta reda på i sitt doktorandprojekt. Föga anade hon när hon påbörjade sitt arbete hur pass rätt i tiden det var – under projektets gång drabbades svenska vildsvin av två olika allvarliga smittor.

Vad var bakgrunden till att ditt forskningsprojekt kom till?

– Upprinnelsen var den globala situationen av afrikansk svinpest (ASF), som ju kom till EU redan 2014. Situationen blev mer och mer allvarlig och vi insåg riskerna och att man behöver titta på de här sakerna. Mitt projekt kom till 2019. Sedan påvisades Salmonella Choleraesuis i Sverige 2020. Det är en sjukdom som i mångt och mycket är lik ASF, även om det är ett annat agens. Bland likheterna kan nämnas att den orsakar dödlighet, att man kan använda självdöda vildsvin för övervakning, och att den riskerar att spilla över till tamgrisar. Och sedan kom ju ASF 2023.

Skulle du säga att riskerna kopplade till vildsvin är nya, eller handlar det om att de finns på pränt nu?

– Vi har inte haft en grispatogen av en sådan dignitet som exempelvis S. Cholearesuis i vild­svins­populationen i Sverige förut. I övriga Europa kan man se exempelvis brucellos och Aujeszkys sjukdom (AD) i vildsvinspopulationen, men inte i Sverige. Så situationen med en signifikant grispatogen i vildsvinsstammen är ny i Sverige sedan 2020.

Vet man hur länge S. Choleraesuis funnits i vildsvinspopulatonen innan det upptäcktes?

– Jag har inget specifikt årtal, men det skulle vara intressant att undersöka via blodprov som finns sparade sedan flera år tillbaka. Men förmodligen har den inte varit här jättelänge, jag tror att man kan tala om fem år eller så. Det är ganska liten variation mellan de olika isolaten av Choleraesuis som vi har, och det tyder på att de inte har haft så lång tid på sig att utvecklas.

Du menar att biosäkerhetsåtgärder behöver skydda åt båda hållen mellan tamgrisar och vildsvin, kan du utveckla det resonemanget?

– Skulle en sjukdom uppträda hos tamgrisar, så vill du inte sprida den till den lokala vildsvinsgruppen, både för den vilda populationens egen skull, men också för att du då sätter dig själv i en svårare situation med att bekämpa en sjukdom som även finns i det vilda.

I avhandlingen skriver du att interaktioner mellan vilda och tama djur är starkt påverkade av människan. Vad menar du med det?

– Det är mycket som påverkar om det finns en risk för interaktion mellan vildsvin och tamgrisar, exempelvis hur stora stammarna av vildsvin är och vad vi har för biosäkerhet. Även om min avhandling handlar om gränssnittet mellan vildsvin och tama grisar, så är människan en viktig länk däremellan, exempelvis genom att man har ett brott på biosäkerheten.

Åttio procent av lantbrukarna som svarade på din enkät hade observerat vildsvin eller tecken på vildsvinsaktivitet i närheten av sina gårdar under det senaste året. Blev du överraskad av att det var så vanligt?

– Både jag och nej. När vi pratar om ”nära” i enkäten menar vi upp till en kilometer från gården, och det kan röra sig om enstaka tillfällen på ett år. Men det är ändå ett observandum att de finns så pass nära. Ungefär en tredjedel som såg dem såg dem oftare, kanske ett par gånger i månaden eller oftare. De som ser dem ofta ser dem även på närmre håll.

I intervjuerna angav jägarna att de gärna ställer upp med övervakning och bekämpning av smittor i vildsvinsstammen. Tror du att svaren hade blivit desamma i dag, efter det svenska ASF-utbrottet?

– Ja, jag tror att det här är väldigt viktigt för jägarna, och att de fortsatt är villiga att ställa upp. En indikation på det kan vara i vilken utsträckning man rapporterar in döda vildsvin. Innan ASF-utbrottet hade vi ett snitt på ungefär 70 vildsvin om året i Rapportera vilt. Under utbrottet var det ju oerhört mycket mer. Givetvis har det nu dalat sedan den mest intensiva perioden, men det har ändå kvarstått på en högre nivå än före utbrottet. Det är positivt, eftersom det är en viktig grundbult för att upptäcka nya introduktioner i ett tidigt skede.

Kamerastudierna visade att vildsvinen bara undantagsvis tar sig in på gårdsplanen. Vad är det som avgör om de går nära besättningen eller inte?

– Kamerastudien är bara en mindre pilotstudie, så det går inte att uttala sig generellt. Samtliga av de åtta gårdarna i den studien sa att de då och då såg vildsvin i närheten av gårdarna, men det var bara på en gård vi lyckades fånga vildsvin på bild. Där vi såg dem, så var de ute efter foder. De höll sig i närheten av silos och var även uppe på en gödselstack.

Du skriver att det behövs ett mer holistiskt och kontextuellt tillvägagångssätt i flera lager för att minska risken för smittspridning mellan vildsvin och tamgrisar. Vad menar du med det?

– Jag menar att det inte finns någon enskild biosäkerhetsåtgärd som är hundraprocentig, utan man bör rigga för att klara brott på biosäkerheten, genom att ha flera lager av skydd. Ingen enskild biosäkerhetsåtgärd är 100 procent säker, men genom att nyttja lager-på-lagerprinciper, till exempel med staket, flöden på gården och hygiensluss så undviker man att föra in en smitta. Men ibland kan en enskild åtgärd fallera. Låt oss säga att någon inne i stallet skadar sig och ambulans­personalen går rakt in, då har man ett brott på en basal biosäkerhetskomponent. Har man flera lager, till exempel en “ren” gårdsplan, staket och åtgärder som håller vildsvin på avstånd får kanske en mindre avvikelse som den med ambulanspersonalen inga konsekvenser. Ett staket är också en riskminimerande åtgärd, men även det behöver “lager” . Därför är det viktigt att känna till hur omgivningarna ser ut, ha koll på vildsvinsstammarna och föra en dialog med jägarna i området, exempelvis om avskjutning och åtelplatser, för att bygga upp en buffertzon mellan gården och vildsvinen, så att man minskar risken för att de ska ta sig över staketet.

Vad händer med kunskapen från din avhandling nu?

– Jag kommer jobba kvar på SVA och insikterna från det här projektet kommer implementeras i verksamheten. Jag deltar även i arbetet med den så kallade ASF-modulen i Smittsäkrad besättning gris, som kompetenstillskott från SVA, så de kunskaper vi skaffat oss i projektet kommer föras över till näringen den vägen.

Hur lyder ditt allra bästa råd till svenska grisföretagare för att förhindra smittspridning mellan vildsvin och tamgrisar?

– Se din gård och dess biosäkerhet i en kontext! Du behöver vara medveten om vad som finns runt om din gård; hur är de lokala förutsättningarna avseende vildsvin och finns det sjukdomar i den lokala stammen till exempel. Biosäkerhet behöver vara i lager. Vi har biosäkerhetsprogram som definierar vad som är en bra grund. Och jag brukar säga att biosäkerheten som rekommenderas är som underkläder; alla måste ha det. Men beroende på situationen, om du ska gå till stranden, ut och jogga eller bestiga Mount Everest, så kommer du ha olika kläder utanpå underkläderna och vara utrustad på olika vis. Klädseln är kontextberoende, och det är likadant med biosäkerhet. Är du mitt i ett område med vildsvin och kanske till och med Choleraesuis, så har du en lite annan utgångspunkt än om du har din gård i Norrlands inland, och kan behöva anpassa och prioritera utifrån den lokala situationen. Sedan ska man komma ihåg att vildsvinen expanderar, de flyttar sig och ökar i antal och utbredning. Så även om du i dag inte har vildsvin inpå knuten så kan du ha det nästa år.