Google Analytics ej installerat.

Vårbruk för en forskare

Krönika: Äntligen vår! Visst är det något med vårsolen, som får hela livet att kännas ljusare? Smolken i bägaren är väl kanske att det fortfarande envisas med att ömsom snöa och ömsom blåsa mellan solglimtarna. Sen är det ju det där med viruset(en) som härjar och gör att jag, och många med mig, får jobba hemifrån. I mitt fall är det tyvärr dåligt med grisar på hemmakontoret. Men å andra sidan är grisarna desto mer närvarande i tanken. Särskilt nu när det är ansökningssäsong och grunden till de kommande årens grisrelaterade aktiviteter läggs. 

 

Torun Wallgren är husdjursagronom. Hon forskar och undervisar vid Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, avdelningen för miljö, omsorg och djurhälsa vid SLU i Skara, huvudsakligen inom gris. 2019 disputerade hon med en avhandling om tidig upptäckt av svansbitning och halm som förebyggande åtgärd. 
Foto: Sofia wilhelmsson

Man kan väl säga att ansökningarna på våren är forskarens motsvarighet till vårbruket (nåja, lite i otakt med vårbruket kanske, men man ska inte vara så fyrkantig). I samband med att forskningsutlysningarna släpps går det åt mycket tid till att skriva och utveckla de perfekta forskningsprojekten för att få ta del av den begränsade potten pengar. Samtidigt ska alla övriga arbetsupp­gifter skötas. Precis som på en vanlig gård med andra ord. Lite körigt, men roligt! Att driva forskningsprojekt är kanske inte är så annorlunda jämfört med att driva grisproduktion. Man sätter upp mål och visioner och planerar vägen dit. Det handlar om att vara kunnig och kreativ för att kunna testa idéer och lösa problem. 

Efter att ansökningarna skickats in är det bara att vänta, och i november kommer förhoppningsvis skörden. Det är tyvärr inte bara längre väntetid jämfört med normal sådd, grobarheten hos de här fröna är dessutom bara tio procent i sämsta fall. Risken är alltså ganska hög att det inte blir några projekt, och det är därmed inte någon mening med att göra något halvdant eller satsa på idéer man inte tror på. 

Förutom den uppenbara risken att ett misslyckat vårbruk leder till utebliven skörd och foder under nästa år ser jag en annan, kanske än mer långsiktigt förödande risk, att tappa geisten! Med anledning av detta var jag nyligen i ett möte där vi pratade om framgångsfaktorer i forskningsansökningar, det vill säga hur ska jag skriva nästa ansökan på bästa sätt för att öka chanserna att få den beviljad?

Förutom att man uppenbart behöver ha rätt kompetens och en god idé fanns det ytterligare några tydliga framgångsfaktorer. Det tydligaste var att de ansökningar som tidigare blivit beviljade var särskilt välskrivna och lätta att se en röd tråd i. Det vill säga, de hade utformats av någon som tänkt igenom och finslipat sin idé så pass att de viktigaste momenten utkristalliserats och blivit enkla att förmedla. Definitivt något att ta med sig i allt förändringsarbete. 

Men det var faktiskt inte det som var det största aha-momentet för mig. Jag blev ombedd att formulera en övergripande forskningsfråga. Alltså inte frågan jag vill besvara med nästa projekt, utan snarare tvärtom en fråga som kanske aldrig helt besvaras men som jag strävar efter att ge svar på under resten av min karriär. Där framtida projekt blir en del på vägen dit. 

Och där är den ju! Frågan som får bli säkerhetsbältet som kan hålla mig på plats när jag tappar geisten och som hjälper mig att hitta styrning när det inte blev mitt frö som fick gro. Eller när det blir precis som jag tänkt mig för den delen; målet som kan fortsätta driva mig framåt och som gör att jag inte nöjer mig! För att inte tala om; målet som kan hjälpa mig att sålla mellan uppdrag och idéer. Man kan inte göra allt och det gäller att välja varsamt, vad är rätt steg på vägen?

Jag ska vara med och utforma framtidens ultimata produktionssystem för gris! Vad är ditt mål? Kanske möts vi ett par gånger på vägen?

 

Torun Wallgren
SLU

Artikeln publicerades torsdag den 15 april 2021

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste